Från soluppgång...

Är den ljusa delen av dagen bara ca 10 timmar lång gäller det att utnyttja dessa timmar väl. Dagen började därför med en trevlig färgsprakande soluppgång (kl ~6.15) medan vi traskade ut på Mesquite Flat Sand Dunes (frisk luft om ej så kallt).
Undrar vilket djur som har lämnat de små spåren i sanden? Guideböckerna sade att det var ca 3 km till den högsta dynen (ca 30 m), med det kändes som längre - att gå i sand är ju lagom benträning.



Desto närmare toppen, via åsarna av lägre dyner (man vill ju inte behöva gå ner mer i onödan när man väl har kommit upp en bit), desto mer solljus.
Efter 90 min sandtrampande var vi tillbaka vid bilen.

En halvtimmes bilresa senare intog vi frukost i Furnace Creek, huvudorten i parken (tre campingplatser, flera restauranger mm).

Bilfärden fortsatte sedan via Twenty Mule Team Canyon, en enkelriktad grusväg som gick genom gyllene kullar, liknande dynerna i morse men med hård yta.


Här liksom på många andra ställen i parken kunde man se torra flodbäddar. Då den torra ytan blir förhårdnad i solen, rinner all eventuell nederbörd bara bort på ytan. Vad vi fick kännedom senare var att det regnade hela 2 tum (50 mm) senaste helgen, troligen därför dessa tecken var så tydliga dagarna vi var där. Med hela årets totala nederbörd säkrad på en dag, lovar det för rejäl blomning när våren kommer (också den populäraste årstiden).

Vi fortsatte sedan upp till Dante's View (1669 möh), där vi fick slående bilder av Death Valley. Rakt nedanför oss sträckte sig Badwater, USAs lägsta punkt 85,5 m under havsnivån (mer om detta i morgon).





Västerut kunde vi se en snöklädd bergstopp i fjärran, vilket vi gissade var Mt Whitney, som med sina ca 4350 m är de nedre 48:as (USA utom Alaska och Hawaii) högsta punkt.
Bilden till höger är tagen mot parkens nordvästra del.
På väg tillbaka norrut passerade vi Furnace Creek Inn, den lyxigaste platsen att bo på i parken. Förmodligen bor en del golfarna här, i DV ligger nämligen världens lägsta golfbana (i öknen!).