SAC höstpicnic

Kl fyra var det dags för höstens SAC-picnic, som ägde rum i en av parkerna i stadens södra del. Vi känner oss fortfarande rätt nya i det här gänget, de flesta verkar ha bott här i USA åtminstone ett decennium. Men man måste ju börja någonstans. Var och en hade med sig eget grillbart, och sedan gemensamt tillbehör. Äppelkakan serverad med marsansås (den senare importerad från Sv) påminde oss om de svenska höstarna. Vi brukar frossa i äppelpaj under typ en månads tid (snälla föräldrar bidrar). Synd att det inte går att hitta vaniljsås här i USA.
Det är inte så mycket andra aktiviteter i den här föreningen, men Maria försöker dra med Olle på innebandy med SAC-gänget på söndagskvällar (flyttat från onsdagarna som Maria gick på tidigare i våras). Det är julfest i mitten av december, vi erbjöd oss att hjälpa till med matlagningen inför den. Det blir roligare att gå iväg på något sådant än att försöka få till julstämningen/maten här hemma själva tror vi.

Corn Maze

I Wisconsin odlas det rätt mycket majs. I vanliga fall så växer den på ett vanligt fält och skördas när den är klar, stjälkarna jäses och används som djurfoder. Det var dock inte fallet på den plats vi besökte under den här kvällen. Det här majsfältet var nämligen odlat i form av en labyrint, som vi skulle försöka ta oss runt i. Vi (=oss två och tre från Marias lab) startade med en karta som bara täckte ett hörn av labyrinten. På denna karta var det utmärkt var nästa kartdel fanns att hämta (i en brevlåda), och på det viset fortsatte det tills vi hade tagit oss ut igen. Eftersom vi inte kom dit förrän vid åttatiden, fick vi använda oss av ficklampor för att se framför oss, men fullmånen hjälpte också till. Tanken var att det skulle vara lite mer kusligt i mörkret, med en del personer som gömmer sig i majsen och dyker upp hur som helst (om man tycker om att skrämmas lite). Fullmånen gjorde dock att man kunde klara sig utan ficklampa och det var inte så skrämmande, men kul kvälls aktivitet. Vi gick i en trupp alla fem och försökte hitta rätt tillsammans. En av tjejerna som vägledde mestadels av tiden hade dock kommentaren efteråt "Jag valde väg och kollade sedan med Maria att det var rätt". Allting har sina skäl, uppväxt med karta och kompass (dock använd i skog, ej majsfält) som Maria är. Lillkompassen från Lkg, som Maria hade som backup, behövdes inte användas, vi valde inte alltför svåra vägval.

Städdag

Förmiddagen inleddes med en tur till Marias lab för att skörda lite växter som växt sina planerade 10 dagar. Olle blev invigd i konsten att plocka ur växter ur smala E-kolvshalsar.
Väl hemma igen blev det lite allmän undanplockning i lägenheten och damning. Diskning och städning av toalett hanns också med, innan projekt dammsugning påbörjades. I vanliga fall ett snabbt undanstökat måste, men icke med en amerikansk dammsugare. Som vi nämnt tidigare är sugförmågan under önskvärd standard och filtret måste tömmas efter någon minut. Därtill slår maskinen av om den blir för varm, bara att vänta minst en halvtimma medan den svalnar. Så projektet drar ut över flertalet timmar om man vill ha hela lägenheten dammsugen, vilket behövdes idag.

Olle var sedan hurtig och gav sig i väg på ett gympapass, medans snörvliga Maria njöt av att sitta ute i sensommarvärmen denna första höstdag, samt avsluta den utdragna dammsugningen. Eftersom det var ca nio månader sen sist gick det rätt tungt att gympa, men i övrigt var passet helt ok. Det finns några pass under veckodagarna också som vi får undersöka framöver. Olle var enda killen av de tio deltagarna, och förmodligen äldst.

Njuta av sensommaren

På förmiddagen begav vi oss sydväst om Madison, till gårdsmuseumet ”Little Norway”. Som namnet antyder bosatte sig några norrmän i mitten av 1800-talet nere i dalen som omger dagens museum. Senare har andra norskättlingar restaurerat upp boningshusen och samlat in norska redskap/hantverk från trakten. Bl a hade de flyttat hit en norsk "stavkirke", som dock inte använts som kyrka någon gång. De flesta redskap, möbler mm inne i husen var alltså ditflyttade och inte original, men de skulle mycket väl kunna ha funnits där en gång i tiden. Hit till Wisconsin var det mer norrmän som invandrade än svenskar. Vi har funderingar på att besöka Minnesota där arvet från utvandringen från Sverige sägs vara tydligare.

Därefter begav vi oss till Blue Mound State Park, som ligger runt södra Wisconsins högsta punkt, 1716 fot över havet (= 523 m ö h). Speciellt när man gick upp i något av de två utkikstornen (ovan trädgrenarna) fick man bra utsikt över omgivningarna. Mest odlingslandskap, men också en del lövskogar i vissa riktningar. Kan tilläggas att de brunaktiga åkrarna förmodligen inte är sädesfält, utan torkade majsfält.

För att röra på oss tog vi över en timmas promenad på stigarna i parken. En del var lite bredare (som det brukar vara i parkerna), men det fanns också småstigar att följa. Intressant att se stenarna, som inte alls ser ut som hemma i Sverige. Där är stenarna oftare släta efter istiden. Här var de stenar vi såg väldigt ojämna och mer håliga. De flesta verkade bestå av kvarts. Just den här regionen av Wisconsin kallas "Driftless" för att den inte är påverkad av den senaste istiden.

Sedan belönade vi oss med att slå oss ner på en bänk i väntan på att grillkolen som vi tagit med oss skulle bli varma. Vi kände oss sedan lagom amerikanska som tog dagsutflykt till en park för att gilla. Det tog en tid innan kolen blev grillvarma, men det gick inte någon nöd på oss i solen. Ganska fin sensommardag med ~75°F (ca 25°C), vi valde lördagen framför söndagen då de lovar lite mer bris. Bratsen smakade i alla fall gott när de så småningom blev varma. Som synes på bilden tog vi inte med vår egen grill utan använde en av de fasta. Smidigt.

Pubkväll

Tillsammans med några andra från forskningsgruppen umgicks vi med paret som ska flytta (se gårdagens inlägg). Först tog vi en öl på The Terrace (Memorial Union) och satt och småpratade i det sköna sensommarvädret. När vi började bli lite hungriga begav vi oss till en bar för en hamburgare. Trevligt med en kväll utanför lägenheten.
Hem tänkte vi ta en buss, men det visade sig att vi kom i otakt med tidtabellen, bara en buss i halvtimman på senkvällarna. Så vi traskade hela vägen hem i stället, en rask (dryg) halvtimmespromenad.

Middag med forskningsgruppen

För att säga hejdå till en i Marias forskningsgrupp som disputerade i augusti och snart ska börja sin PostDoc på Stanford (nära San Fransisco på Västkusten), var hela gruppen med familjer hembjudna till Marias professor för grillkväll. Revben var fixade och sedan knytis med tillbehör – vi hade med oss fruktsallad. Här i landet verkar det som om det där med att separera efterrätt och huvudrätt inte är så utbrett, de flesta blandade friskt kött och fruktsallad t ex. Glass togs dock senare.

Titt på amerikansk bondgård

Mitt på dagen begav vi oss ner mot centrum för att möta upp bussen som skulle ta oss till MFIS (Madison Friends of International Students) Fall Picnic. Vi kunde konstatera att bekvämligheten inte är i fokus när de gula skolbussarna köps in. Det skumpade nämligen ganska bra i skarvarna på betongblocken, underlaget på de flesta vägar här i USA.

Vi kom i alla fall fram till en av universitetets forskningsbondgårdar, där vi spenderade eftermiddagen. Först bjöds vi på typisk Wisconsisk picnicmat – hamburgare och brats med potatissallad, samt mängder av hembakade cookies.

Vi bjöds på lite information om universitetet och Wisconsin, samt lite frågesportkryss som handlade om fakta om Wisconsin. Sedan blev det lite lekar (för att man skulle umgås) och möjlighet att testa på typiska amerikanska sporter – baseboll, (amerikansk) fotboll och golf. Vi hamnade mest och pratade med några av de vuxna, arrangörerna, om lite blandat, bl a Sverige (vad annars). Som krydda för dagen kom idrottsmaskotten Bucky Badger på besök, så att alla ny utbytesstudenter skulle lära känna igen honom.

En intressant del av eftermiddagen var också rundturen på bondgården. Sittande på traktorvagn åkte vi ut på en av åkrarna och fick lite info om grödor som odlas. T ex att majs skördas med skördetröska, men annat munstycke. För en del var det kanske första gången på en bondgård, så de var lättroade, som att få åka med i traktorn med harv. Ok, det som var lite speciellt var väl mera att den var stor, med dubbelmontage av bakdäck. Har man stora åkrar kan det ju vara lönt med större maskiner. Vi fick också ta oss en titt in i mjölkningsdelen av lagården. De ~70 korna som fanns på gården går i lösdrift, och 2*6 kor kan mjölkas åt gången. Korna liknar våra svartvita mjölkkor i Sverige och såg ut att skötas med omsorg.
Lite underligt tyckte vi däremot att ”kalvgårdarna” såg ut på en bondgård i närheten (som vi såg från bussen). Varje kalv hade en liten ”kalvkoja” med liten rastplats (typ 1*1 m). Fördelen är att kalvarna inte kan smitta varandra om någon blir sjuk och därtill kan kojan lätt flyttas och städas. Friheten att gå i lösdrift på gröna kullar (som Maria ser framför sig) skulle kanske inte ha varit ett möjligt alternativ för dessa kalvar, utan istället golvet inne i ladugården.

Hemmadag

På förmiddagen kollade vi in höstens loppmarknad i Eagle Heights (bostadsområdet bredvid vårat University Houses). Ett billigt alternativ för att hitta barnkläder och leksaker. Vi hittade i alla fall en strykbräda.

Under dagen kurade vi i lägenheten, temperaturen ligger på knappa 20°C så extratröja är skönt. Vi kollade på alla bilder vi tog på Niagara-trippen, samt skrev ihop inläggen (börja läsa på fredagen 7/9, sedan uppåt på bloggen).

På eftermiddagen tog vi en promenad i solskenet, som värmde (om än inte högre än 15°C). Vi passerade mataffären Whole Foods, med inköp av lite grövre limpa (butiksbakad) och gryn till tänkt hemmablandad müsli.
Kvällen spenderades med bl a tacos och en timma Anne of Green Gables.

Hösten här över en helg

I tisdagskväll när vi kom hem kändes det ganska kallt. Inte riktigt vad vi var inställda på, det var ganska varma nätter när vi lämnade Madison. Framåt morgonen visade det sig vara drygt 10°C, hugaligen. Maria tog på sig jacka (knappt behövts förut) och vantar när hon cyklade till jobbet.

Nu idag har det inte kommit över 15°C, och i natt är det frostvarning (nytt rekord 32°F = 0°C). Myströja och strumpor gäller i kväll, de har vi knappt använt sedan i maj. Utan filt är otänkbart i sängen. Enligt rykten sätts värmen inte på i bostadsområdet förrän 15 okt (eller om det är <40°F flera dagar), så det är bara att hålla ut några veckor till.
Förlåt om vi verkar klaga på kallt väder här, när ni hemma i Sverige har dessa temperaturer konstant numera. Men vi har varit bortskämda med en ovanligt varm sommar här i Madison, medan sommaren i Sverige varit ovanligt regning och kall. Vi har just påbörjat del två av skrönan "svettas in våren och frysa in hösten".

Måste säga att vädret är riktigt skiftande här. Förra veckan hade vi 80+° (F, = >27°C), vilket metereologerna även pratar om framåt tisdag. Från högsommarvärme till höstkyla – vart tog sensommaren vägen? Vi hade hoppats på en period med behagliga 20-25°C, men icke.

Volunteer Recognition Dinner

Några timmar under kvällen tillbringade vi på Olles volonteringsställe. Det var nämligen dags för årets middag för att uppmärksamma volontärerna. Lite snittar och sedan buffémiddag, sedan fick alla volontärer som var där komma fram och ta emot en liten utmärkelse. På Olles tillhörande informationslapp stod det "0" vid antal år, men han var inte ensam om den siffran. De som har volonterat längst på det här stället var inne på sitt nittonde år.
Kul att få visa upp för Maria var Olle är någonstans på onsdagsförmiddagarna.

En heldag i bilen

Till frukost var också ett äldre par från Montreal, så det blev inte så snabbt avklarat som vi hoppats på. Är man på ett B&B kan man inte bara rusa genom frukosten, utan får vara trevlig med övriga gäster. Sedan sa vi hejdå till värdparet och kom slutligen iväg med bilen (nästan timman senare än vi själva planerat).

Som det sig bör tog det lite mer tid vid amerikanska tullen, än den kanadensiska. Några problem var det inte, men lite kö för att kolla att alla våra papper var i sin ordning.

Vi passerade under dagen flera delstater; New York, Pensylvania (kortare sträcka), Ohio (lååång sträcka), Indiana (också låång sträcka), Illonois tills vi slutligen kom hem till Wisconsin.
Med lite vägarbeten här och där tog det sin tid att ta sig alla de drygt 1100 km hem. Högsta tillåtna hastigheten på motorvägarna är 65 miles per hour (t ex i Wisconsin, Ohio) eller 70 mph (t ex i Michigan, Indiana), den senare motsvarar 112 km/h. Med farthållare är det relativt bekvämt att susa fram, skiftande mellan de 2-3 filerna. Lastbilarna hade ibland en maxhastighet 5-10 mph under bilarna, men det verkade inte vara något de brydde sig om.

Höjdpunkten av den uttröttande dagen uteblev dock. Vi hann inte fram innan stängningsdags till IKEA i Chicago. Vi hade tänkt passa på när vi ändå passerade, lite (billiga) mattor och värmeljus står på önskelistan. Inte blev det möjligt att testa på den svenska maten i IKEAs restaurang heller.

Strax efter midnatt kom vi så hem till ett (kyligt) Madison. Blev mest bara att bära in från bilen och sedan dyka i säng.

Fallen från alla håll

Idag tittade solen fram, men vi tog ändå med oss jacka och paraply (man vet inte för resten av dagen). Turligt nog kom temperaturen över 20-strecket, så väskan blev tung av "extrakläderna".
Till frukost var vi ensamma till bords, men det blev desto mera småsnack med värden istället. Idag gällde omelett med inbakad skinktärningar.

Därefter tog vi den dryga 20 minuter långa promenaden ner mot fallen. Vi tog oss till kanten av fallen, där dimman från fallen gjorde att det "regnade" när man stod och tittade.

Vi började med "Journey behind the Falls", där man via tunnel kom bakom fallen. Imponerande dån. Man kom också ut på en plattform nästan vid fallens botten (där bild 2 är tagen).

Att vandra längs med fallen är i sig en trevlig upplevelse. Marken närmast Niagara River är reserverad för Queen Victoria Park, med gröna ytor och färgglada rabatter.

Sedan var det dags för "Maid of the Mist", en båttur nedanför fallen. Kanske det bästa sättet att verkligen känna kraften i allt vatten som faller över de 53 m höga fallen. När man kom närmare foten av the Horseshoe Fall blev det att skyla kameran, om man inte ville ha den helt indränkt. Vi fick njuta av att vara där istället. Alla som följer med på Nordamerikas äldsta turistattraktion (enligt sig själva, startade 1846) får en blå tunn regnrock till skydd.

The American Falls är lite kortare (ca 250 m, bara 10% av flodens vatten rinner här) och separerade från de kanadensiska fallen av Goat Island. Amerikanarna gör reklam för att dessa fallen är högre (57 m) än de kanadensiska, men det visade sig att fallhöjden på vattnet bara är 20-34 m. Det mindre fallet i höger på bilden kallas the Bridal Veil Fall.



För att kompletera vyn av fallen begav vi oss sedan upp i Skylon Tower, ett 155 m högt utsiktstorn (självklart med dyr restaurang där uppe). Man såg stora vidder av både Kanada och USA. Här uppifrån kunde man för första gången se hela formen av den ca 670m långa kanten av the Horseshoe Falls. Dimman från vattenfallen täckte för det mesta innersta delen av fallen.


Vi hann därefter med en tur till the Niagara Whirlpool, en utbuktning i flodkanten (också djupare) så att vattnet virvlar runt. En avkopplande promenad i parken/skogen runt floden.

Kvällen spenderades med fyrarättersmiddag på restaurangen the Beef Baron, för att fira vilka busigheter vi hittade på för ett år sedan.
Som avslutning på dagen kollade vi in Nightly Falls Illumination, då fallen är upplysta i regnbågens olika färger.

Niagara Falls

Vi vaknade till småregn ute, välkomnande för ett torrt Niagara Falls men kanske inte för oss. Men som man vet "det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder", så vi såg till att rusta oss med jacka och paraply för dagen.

Att komma ner till graciöst dukat bord kändes verkligen lyxigt. Ytterligare lyx vara att värden skötte serveringen, så vi reste oss inte förrän en timma senare. Till frukost var det tre andra par utöver oss, vi pratade mest med ett japanskt par boende i Vancouver (västra Kanada). Som sig bör på ett skotskt B&B serverades varm frukost, med pannkakor och korv idag. Till det toast och nybakade muffins, samt te/kaffe.

Då de lovade bättre väder under måndagen (vår dag 2), så bestämde vi oss för att besöka aktiviteter inomhus under dag 1.

En promenad i "Botanical Garden" hann vi med mellan bussbyten med "People Mover Bus" (turistbuss mellan olika attraktioner).

Ett kort stopp (i regnet) vid "Floral Clock", se bild (dock tagen i sol dagen efter). Blombädden av >15000 växter byts två gånger per år.

Nästa stopp blev en guidad tur på "Sir Adam Beck Hydroelectric Power Station", ett vattenkraftverk nedströms fallen. Nattetid minskas vattenmängden över fallen till hälften, turisterna kollar ju ändå inte då. Istället samlas vattnet via kanal och tunnel i en stor damm, varifrån man sedan kan tappa dygnet runt för att driva turbinerna. Via denna förnyelsebara energikälla alstras el så att det räcker till ca en miljon kanadensiska invånare, plus att lika mycket till alstras på den amerikanska sidan.
En tur in på "Butterfly Conservatory" var intressant. En massa olika fjärilar (totalt >2000), som flög fritt i den tropiska miljön. Speciellt de blå var svårfångade på bild, men väldigt mysiga att se när de flög runt i grupp.

När vi passade på att ta en promenad nere i flodravinen, så fick man en insikt i hur mycket vatten som forsar fram i Niagara River. Hela 6000 m3 i sekunden, inte riktigt läge att ta en simtur bland dessa krafter (t o m brottsligt nära fallen) .

Sedan blev det så dags att spana in Niagarafallen. Från den kanadensiska sidan av floden så har man bra utsikt över både amerikanska och kanadensiska fallen, den senare formad i sin berömda hästskoform. Som ni redan vet utgör Niagara River gränsen mellan Kanada och USA mellan Lake Erie och Lake Ontario (den västraste av de fem Gret Lakes i Nordamerika). (Mer bilder i morgondagens inlägg.)

Middagsbuffé intog vi på ett av stadens två casinon (Casino Niagara, det "gamla" från 1996), med ett stort utbud av sallader, huvudrätter och efterätter. Vi mer eller mindre rullade ut därifrån, för att ta oss en titt på alla spelautomater och -bord.
Även gatorna nära casinot har fått LasVegas-karaktär med en massa olika attraktioner i form av div (o)möjliga museum och annat för att sysselsätta barnen (stora som små).

På väg till mysigt B&B

Vi vaknade skapligt för att komma iväg innan halva dagen gått. Faktiskt riktigt vettig frukost på motellet; flingor (sötade, vad annars), juice och bagels. Erbjudna smådoughnuts sparade vi till fika senare under dagen.

Vi lämnade Indiana, för att ta oss genom Michigan mot kanadensiska gränsen. Vi inser att landskapet inte förvandlas så mycket, mestadels platt land med blandninga av åkrar och lövskog. Från motorvägar får man väl dock inte den bästa vyn av naturen.

En snabb passkontroll senare var vi "utomlands", närmare bestämt i Ontario, Kanada. Vi bilade på förbi vägarbeten och tog oss en titt på Lake Ontario, som sträckte sig bortom horisonten. Detta blev också det vi såg av Toronto, med bl a markerande C(anadian)N(ational) Tower, världens näst högsta fristående byggnad.


Vid sju-tiden kom vi fram till Strathaird B&B i Niagara Falls (ON), beläget i en villa utanför kommersen i centrum. Det skotska värdparet visade oss vårat gröna rum (de andra två rummen gick i rosa respektive blått). Inget stort rum, men med egen toalett. Tillgång fanns också till ombonat vardagsrum. Man märkte att ägarna var europeiska, väggarna var klädda med tapet (inte målade som i de mesta amerikanska hem).

Uttröttade tog vi kort promenad till centrum för att inhandla pizza, som vi sedan avnjöt på verandan "hemma" på B&B.

Avfärd

Halv fem lämnade vi Madison och styrde vår kosa söderut. Interstate-vägarna går oftast genom städerna, vilket för vår del innebar att Chicago tog en stund att passera (vägarbeten underlättade inte heller). Maffiga höghus i centrum av staden, vi får besöka den lite noggrannare en annan gång.
Till slut var vi igenom Illinois och hade sedan bara en halvtimmes körning genom Indiana till kvällens motell.

Jobbande Labor Day

Officiellt är den här måndagen en helgdag, men vi har valt att jobba ändå (vi kommer vara lediga nästa mån-tisdag istället). Amerikanarna ser denna långhelgen som slutet på semestertiden. Väldigt många reser denna helgen, därför väljer vi att ta vår förlänga helgtripp nästa helg i stället (mer om den kommer längre fram).

Lugn söndag

Idag har vi inte gjort så mycket. Vädret har varit soligt och varmt – vem är van vid att ha trettio grader (C) i september? Inte vi svenskar i alla fall.

Klippning av Olle, promenad för att kolla in kolonilotterna i närheten är det mer avancerade vi hittat på. Samt lite kontakt med de kära hemma i Sverige – en timma går fort när man snackar med syrran tycker Maria.

Taste of Madison

Efter en lugn förmiddag begav vi oss ner på stan. Vi tog vägen förbi Randall Stadium, för att se hur stor ruljans det var där runt. Wisconsin Badgers hade nämligen sin öppningsmatch för säsongen, vi pratar då fotboll (= Amerikansk fotboll, europeisk fotboll = soccer). När vi cyklade förbi hade matchen precis börjat, men det var fortfarande en hel del folk utanför som ville få tag i en biljett. Självklart var ”alla” klädda i rött, lagfärgen.
Vi cyklade vidare ner till The Square (runt Capitol), där evenemanget Taste of Madison ägde rum. Bortåt 80 restauranger hade var sitt stånd och sålde lite mat. Maxpriset är satt till $4, så att det blir småportioner du köper. I stället orkar du med att smaka från olika ställen. Ett mycket trevligt arrangemang, där man kan passa på att smaka maten från restauranger du inte hunnit besöka ännu.

Strax efter att vi kommit hem, kom en granne några hus bort över och bjöd in oss på middag. En snabbdusch senare kilade vi över dit, vem tackar nej till att lära känna fler grannar (vi hade inte hunnit börja laga egen middag). Våra närmsta grannar var också där. Värdparet är (senast) från Kentucky, så ytterligare amerikanare alltså. Vi blev kvar där ett tag (även efter läggdags för dottern) och pratade om allt från forskningsplanering till skillnader mellan våra länder.