Beartooth Pass

Resan började med att vi väckte vår granne som skulle skjutsa oss till flygplatsen, deras väckarklocka hade inte ringt. Ingen fara skedd eftersom vi var ute i god tid.

Strax efter nio lyfte planet Madison - Minneapolis med oss ombord. Klart väder medgav trevliga vyer från ovan av WI, t ex statsparken Devils Lake.


En liten extrasväng i luften (innan landningstillstånd) gav oss möjlighet att även spana in det rutnätiga vägnätet bland åkrar i Minnesota och Minneapolis från ovan.


En kort paus fick vi innan nästa flyg till Billings, Montana. Däromkring var det inte lika platt, småkullar mest överallt. Intressant placering av flygplatsen uppe på höjden som omger staden. Billings är den största staden i Montana med ca 100 000 invånare (vilket är 10 % av statens totala befolkning), större delen av staten är följaktligen glest befolkad.
Allt bagage kom lyckligtvis också fram och härnäst blev det att checka ut hyrbilen. Vi övertalades att uppgradera oss lite i bilklass, vilket resulterade i en Mazda 6 av 2008 års modell. Tyst att köra konstaterades när vi, efter lite matinhandling och lunchstopp, gasade upp i 75 mph (120 km/h) på motorvägen. Allmänna hastighetsbegränsningen i Montana är annars 70 mph på vanliga vägar vilket är snabbare än motorvägshastighet i Wisconsin.
Årets varmaste dag i Billings medförde att vi fick uppleva 102 F (39 C), dock var luften torr så det kändes inte lika hemskt som 30 C kan göra i Madison. Luftkonditioneringen i bilen fick dock vara på.
Vi hade bestämt oss för att ta vägen genom Beartooth Pass, omgiven av bergstoppar på upp till 3 900 möh. Den första delen av resvägen var en timma genom låglandet på ca 1 000 m höjd genom odlingslandskap med en hel del boskap. Framför oss kunde vi se bergen som vi skulle ge oss upp i under följande timmar. Och uppför gick det i serpentinväg som knappt inte fick rum på sluttningen, inte läge för chauffören att ta en mikroslummer.

Sedan kom vi upp på alpinplatån på 10 000 fots höjd (över trädgränsen). Som synes ligger lite snö kvar på topparna, trots sena sommaren.
Som högst åkte vi på 10 947 fot (3 337 möh), men utsiktspunkten där kom alltför snabbt så vi passerade utan att stanna. Att göra u-sväng på den smala och krokiga vägen var inte att tala om.


Sedan gick det neråt, delvis i alla fall.
Även här uppe fanns gott om tecken på att sommaren var torr, väldigt brunt gräs överallt. Bara en regndag på två månaders tid har bidragit till detta. Vad vi senare under veckan märkte var att boende inte såg det som torr sommar, då början varit sprudlande grön av allt smältvatten under våren (första snörika vintern på länge).
(Beartooth Butte i bakgrunden.)

Sträckan fram till nationalparksgränsen gick på 8-9 000 fot, delvis med natur liknande de svenska fjällen, t ex denna höglandssjö.



Vi åkte igenom norra kanten av Yellowstone National Park idag, men stannade ingenstans. Att hitta boende inne i parken är både dyrt och kräver långtidsplanering (om man inte planerar att kampa), så vi kommer i stället att bo i Gardiner, Montana, precis utanför den norra entrén till parken.

Som alltid tar Scenic Byways längre tid än man tror (tid för fotostopp missas att räknas in), så vi var lite sena till incheckningen på vårt B&B, Gardiner Guesthouse. Men pratglada värdinnan försäkrade om att hon var van vid det, mobiltäckningen är ofta lika med noll uppe i bergstrakterna. Vi förevisades huset och vårt rum, samt toaletten som vi kommer dela med att annat rum. Var vi hungriga var det bara att ta för sig på bänken i köket, hon var verkligen mån om att vi ska trivas (=känna oss som hemma).