Ett år i landet!

Ja, ett år har gått sedan vi lämnade Sverige, med två resväskor var som enda bagage.

Har livet här blivit som vi tänkt oss? Vad har inte blivit som vi förutspådde?
Självklart frågor som dyker upp när man nu har ett helt år att se tillbaka på.

Inställningen att stanna här mer än ett år var i alla fall riktig. Det tog ett bra tag (läs många månader) innan vi började känna att vi hade koll på det allmänna levernet här i det nya landet. Det är först senaste månaderna som vi börjat känna att man inte måste kolla upp jättemycket innan man genomför en liten dagstripp eller så.

Har vi hunnit upptäcka USA?
Vi har definitivt inte hunnit se så mycket av hela Wisconsin och väldigt lite av USA. Förhoppningsvis kommer vi iväg oftare under 2008. Nu kan vi ju också börja göra bilfärder när våren visar sig och väglaget lämpar sig för längre utflykter. Förra året hade vi ju inte bil förrän i mitten av maj och dessutom flyttade vi. Ett år för att både anpassa sig till ett nytt liv och hinna se sig omkring är för kort tid, med så lite erfarenhet av landet som vi hade.

Är bilen ett måste här i USA?
Ja, bil är ett nödvändigt ont om man vill ta sig runt lättare i stan och definitivt om du vill komma utanför stan. Än så länge har vi inte haft några krångel med bilen, förutom något konstigt ljud precis i början. Vi får hoppas att det håller i sig hela detta året också. Vi lämnar in den regelbundet för oljebyte då även en enkel genomgång av den görs parallellt.
Ett skapligt nätverk av bussar finns här i Madison, vi klarade oss bra med dem de första månaderna, bara lite mer planering som krävs. Dessutom finns det ett mer utvecklat nätverk av cykelbanor/cykelfiler, vilket vi inte tänkte oss om amerikanska städer. Men Madison är nog inte riktigt en genomsnittlig amerikansk stad, utan känns helt klart mer medveten om miljön. Ett exempel är bilpoolen som ju har 15 bilar och 700 medlemmar. Vem trodde det om USA.

Har jobbdelen blivit som vi tänkt oss?
M: En trevlig forskningsgrupp, inkl professorn, som jag har hamnat i, så jag trivs på jobbet. Doktoranden som har labbänken bredvid mig, tycker att jag är hennes bästa labgranne under hennes 5½ år i labbet (hon ska bli klar till sommaren) - glädjande. Att resultaten inte strömmar in i den omfattning som vi hoppas tillhör ju forskningsvärlden. Sorgligt att min laborativa handledare flyttat, så att jag nu får driva projektet mest själv. Kanske mynnar inte tiden här ut i en mängd artiklar, men jag har i alla fall lärt mig en hel del nya metoder och mer tid att få vana har jag ju.
O: Än så länge enbart jobb hemifrån. Ett antal ansökningar och några intervjuer är i alla fall bra erfarenhet, men helst skulle jag ju även vilja hitta ett jobb utanför lägenheten, för att få den sociala biten och även träna på engelskan.

Hur går det med engelskan?
M: Ja, jag pratar engelska mest hela dagarna, så praktik får jag ju. Har fått kommentaren att det är trevligt att jag kunde prata engelska redan från start, till skillnad från några PostDocs som kommit hit från Korea och bara stakar sig på engelska (svårt att veta hur mycket de förstår dessutom). Labprat på engelska förekom ju även i Sverige ganska mycket, så den vanan fanns. Vad jag fått mera träning på här är allmänt småprat (fikarasterna var oftast på svenska förut) och därmed en mera utbredd vokabulär. Dock känner jag att jag har mycket kvar att lära, ett år till skadar inte.
O: För min del så är det ju färre tillfällen att öva på engelskan, även om jag känner att den har blivit bättre sedan vi kom hit. Ett år till kommer inte att skada mig heller. Förmodligen kommer jag att hoppa på den engelskakurs som jag gick förra våren en gång till.

Hur är det med bekantskapskretsen?
På sistone har vi börjat umgås lite mera med några från Maria lab. Kanske ska vi inte klaga så mycket, då vardagsumgänget inte sträckte sig så mycket utanför familjen i Sverige. Vårt kompisgäng i Sverige bestod mera av utflyttade utbildningskompisar.

Känner vi oss hemma i Madison?
Vid det här laget börjar vi få koll på var olika affärer och övriga inrättningar ligger. Vi gav ju oss ut till stormarknaderna med buss rätt tidigt. Matinhandling går också smidigare nuförtiden när man vet var man skall leta i butikerna (läs Olle vet). Det som fortfarande är lite ovant är vilka olika styckdelar som man skall leta efter, utbudet av kött här är mycket större. Flingor skall vi inte tala om, oftast är en hel gång i butiken enbart ägnad åt detta.